“Jag begrep att det fanns massor därute som behövde dokumenteras. Jag arbetade för Style, ett livsstilsmagasin med rika sydafrikaner som målgrupp, men jag bestämde mig ändå för att gå med i Afrapix och också dokumentera den andra sidan. Jag blev kritiserad för att jag jobbade på Style; det var i mitten på 80-talet när det hände rätt mycket, och folk gick med i UDF och i End Conscription-kampanjen mot obligatorisk värnplikt för vita män. Mitt svar var: ‘Medan ni sysslar med att dokumentera de fattiga, dokumenterar jag de rika, och ni kan ju inte bortse från att de faktiskt finns här; de är också en del av Sydafrika.’ Så jag gick till de där flotta tillställningarna och porträttfotograferingarna, och senare på dagen körde jag iväg till Soweto. Det var en schizofren tillvaro där jag måste anpassa mig från den ena situationen till den andra, men på något sätt klarade jag det och det var många andra som också gjorde det. Jag gick inte med i någon av de där organisationerna, men jag gick med i Afrapix, och det fick mig att öppna ögonen.”