The Other Camera

Den fotografiska bild vi har av Afrika har främst skapats av västerländska, professionella fotografer. Eftersom deras mål oftast varit att sälja sina bilder till ”nyhetsindustrin” och till tidningar och magasin, har de ofta följt ett av två spår: Afropessimism, med skildringar av krig, svält, sjukdomar osv och Afroromantik, med bilder från Afrikas otroligt vackra natur och djurliv där det oftast inte finns spår av människor.

The Other Camera visar bilden av det Sydafrikanska samhället från invånarnas perspektiv. Utställningen ställer viktiga frågor om hur fotografer som kommer från, och är en del av, de miljöer de fotograferar skildrar sitt samhälle, sin omgivning, sin kultur, sina högtider och sina medmänniskor. Utställningen visar också hur dessa informella fotografer ändrat sitt sätt att arbeta och sitt sätt att skildra motiv och omgivning då samhället förändrats från apartheid till dagens Sydafrika i en globaliserad värld.

Ett lärarmaterial finns tillgängligt kring utställningen. Du hittar det på theothercamera.se.

Utställningen bygger på ett stort antal privata och offentliga samlingar och arkiv från hela Sydafrika. Paul Weinberg vid University of Cape Town är curator. Han valt att döpa den till The Other Camera. Den skulle lika gärna kunnat heta ”The Indigenous Camera” då den ändrar fokus av skildringen av den sydafrikanska vardagen från utländska fotografer till inhemska. I Afrika och i Sydafrika finns en tradition av den här typen av fotografi. Vid fester, sammankomster och högtider har det alltid funnits en kamera och en självlärd fotograf. Ofta extraknäckande från ett vanligt arbete, men också sådana som försökte hanka sig fram och försörja sig på att erbjuda sina tjänster som fotograf.

Dessa ”street photographers” kom att arbeta med två genrer: dokumentärfotografi och porträttfotografi. Ofta var porträtten inte bara porträtt. De var också ett sätt för de fattiga, som dagligen utsattes för en förnedrande rasdiskriminering, att visa att de var att räkna med och en del av ett modernt samhälle. Bilderna togs gärna i en hemmiljö, som oftast inte tillhörde de avporträtterade. Ofta också med attribut som radioapparater, grammofonskivor, musikinstrument och veckotidningar som lånades in i bilderna. ”Fighting back by looking good”.

Det är också intressant att se hur sättet att skildra sin omvärld och attityderna hos de som blir fotograferade har utvecklats från Robert Ngilimas 50-tal till Lindeka Qampis 2000-tal. Apartheids fall vid valet 1994 förändrade i grunden samhället och hur man kom att se på sig själv. Qampis bilder utstrålar en självmedvetenhet och en självsäkerhet hos invånarna i kåkstaden Khayelitsha utanför Kapstaden. Även om fattigdomen inte försvunnit och livet inte är lätt, så är man inte längre andra klassens medborgare.

Lindeka Qampi försörjer sig idag på samma sätt som ”street photographers” alltid gjort: ett bröllop, en begravning, en födelsedagsfest, en porträttfotografering. Men tiderna håller på att ändras. Mobilkameran tar över mer och mer. Istället försöker hon att nå ut genom gallerier och utställningar och genom att sälja sina bilder till andra än de som är direkt avporträtterade. Kanske håller ”street photography” och ”the other camera” på att försvinna.

The Other Camera